I lördags var det bröllop på vår bakgård, det var mycket, fint, intressant och trevligt att vara med på. Det var perfekt väder och lagom varmt hela natten så jag satt och njöt under de argentinska traditionella dansuppvisningarna som pågick i stort sett hela natten. Man satt vid runda bord om tio personer på varje, borden och stolarna var fint dekorerade med vita tyger med gulddetaljer till. Vi tolv gav vi upp för natten och gick in till oss eftersom vi skulle bli hämtade av Cornelio och Estella halv 7 morgonen efter. Vi hade dock inte stora förhoppningar på skönhetssömnen den natten då hela huset var omringat av bröllopsgäster och högtalarna stod precis vid mitt sovrumsfönster. Det gladde oss när jag inte hann mer än att sminka av mig förrän bröllopet var slut, musiken slutade spela och gästerna gav sig iväg en efter en.
Klockan 7 igår morse stod bilen utanför huset, vi hoppade in och det bar av på en tre timmars bilfärd, som vi mestadels sov igenom. Väl framme hann vi gå på toalett och sen var det dags att gå in till mötet, som vi det laget redan hade börjat. Cornelio satt längst fram på estraden med tre andra pastorer, och vi satt på tredje raden framifrån tillsammans med hans fru. De annonserade direkt att vi skulle sjunga lite senare på mötet, vi kollade på varandra och skrattade eftersom vi inte ens blivit tillfrågade, vi kollade på Cornelio som inte kunde hålla emot ett litet leende och så småningom blev det således vår tur att kliva fram. Isa sa några ord på spanska, först en presentation av oss tre, vart vi kommer ifrån och vad vi gör i argentina och att det är tack vare Gud vi får befinnas oss här, sedan något i stil med att vi är mycket glada över att få vara i salta i ett halvår men också i byn vi var igår. Det känns skönt att man i församlingen kan få känna sig som en stor familj, varifrån man på jorden befinner sig eller kommer ifrån. Till sist presenterade vi sången ”tänk att få vara ett Guds barn” med att den handlar om hur vi alla är syskon i Herren. Cornelio berömde senare isas tal, men tyckte vår sång var väldigt kort. ”Ja det var just därför vi valde den” ville jag säga.
Nu var det äntligen Cornelios tur att predrika. Jag lyssnade på helspänd och blev mycket imponerad av denna annars så lugna, ödmjuka och blyga man, hur han helt plötsligt förvandlades till en tiger på estraden predikandes Guds ord. Jag blev mycket imponerad.
Efter mötet får vi ett samtal från Göran som frågar om vi lämnat dörren öppen till vårt hus, ”Självklart inte!”, svarar vi, då har det varit inbrott förstår vi. Vi frågar om två datorer, en videokamera och två vanliga kameror ligger framme på bordet och får först svaret att nej det gör dem inte, men sedan hittas dem i en ryggsäck på golvet precis innan för ytterdörren. Cornelio och Estella bestämmer att vi minsann inte alls stannar på invigningen på kvällen som planen var från början, utan vi åker hem direkt efter arr vi ätit lite. Vi tyckte att det var onödigt att åka hem direkt, vi skulle ju ändå inte kunna göra nåt hemma, och vi ville inte få dem att missa det dem kom hit för. Men nej det var ingen idé att diskutera, vi skulle hem. Senare i bilen förstår vi att paret Salva ville hemma tidigare minst lika mycket som vi ville för de var trötta och orkade inte vänta på mötet som skulle börja halv tio, alltså i realiteten snarare halv 11, och sen stanna kvar på det halva natten. Nej de tyckte bara det var skönt att ha något att skylla på.
Tillbaka till inbrottet nu då, det är ett mysterium hela det. Dario och Nattalie råkar köra förbi vårt hus och ser att dörren är lite på gavel och tycker det är konstigt eftersom de visste att vi inte skulle vara hemma. De springer upp och hämtar Göran som ringer oss när han befinner sig i vårt hus. Huset ser ut som en rövarkula säger han, ingen överraskning för oss säger vi, för det gjorde det nämligen när vi lämnade det också, ett fönster står öppet (vi har aldrig öppnat ett fönster), i springan ligger en sten som håller det öppet, allt är kaos men den största frågan är hur de lyckats ta sig in, nej korrekta, hur de lyckats öppna dörren! Vi har nämligen en sådan dörr som måste låsas med nyckel oavsett om man är på insidan eller utsidan av huset. Alltså om de hade hoppat in genom ett fönster och befanns sig inne i huset, skulle de ändå inte kunna öppna dörren utan nyckel. Det mest troliga (särskilt enligt Göran) är att vi i morgonens bråttska glömt låsa dörren. Det ser inte vi lika troligt eftersom det var Isa som låste och hon är typ den nojigaske människan Malin känner angående att dubbel, trippel och hundrakolla allt. Det andra alternativet är att någon med nyckel tagit sig in. Ett annat stort mysterium är varför de inte lyckades sno någonting! Även om de trodde de höll på att bli påkomna och fick bråttom så kunde de ju bara grabbat ryggsäcken som var färdigpackad och låg redo vid ytterdörren. Konstigt konstigt. Estella berättade dock att inbrott hade förekommit fyra gånger i detta hus, men aldrig har tjuvarna lyckats få med sig någonting ut härifrån. Änglabeskydd kallar hon det, jag är beredd att hålla med.
På kvällen inför nattningen kände vi oss lite oroliga på grund av att någon antagligen har en nyckel hit och det skulle ju vara troligt att de ville komma tillbaka efter sakerna. Vi hade andagt, läste några berättelser ur vår änglabok, bad om Guds beskydd över oss, våra grejer och vårt hus, tackade Herren för hans änglar som patrullerar runt oss, och kunde sedan somna in gott. Dock vaknade isa och Malin någon gång i natt och gick på toaletten, jag vaknade med och hade ont i magen (trodde det var mensverk), la mig på mage och somnade om några timmar tills jag vaknade igen av magsmärta och gick på toaletten. När jag kom tillbaka in till rummet visade det sig att vi alla tre hade magsmärtor och diarré, illamående och på väg till kräkningar. Ringde Göran och sa att vi inte kunde följa med han ner till stan och bad honom ringa Salvas och berätta att vi inte kunde jobba idag. Cornelio kom sen hit och tittade till oss, pratade med Malin för vi andra sov. Nyligen har Göran varit här med ett nytt lås och sa att Cornelio kommer hit och fixar det sen. Klockan är nu kvart över två, vi har varit uppe alla tre vid halv ett och druckit en kopp te, sedan gick Isa och Malin tillbaka till sängen, medan jag sitter här. Vi är fortfarande illamående och känner av magen lite men hoppas att det går över snart.
Ja sannerligen, mysterium efter mysterium får vi bevittna här.
//Tres gringas genom Linda
Klockan 7 igår morse stod bilen utanför huset, vi hoppade in och det bar av på en tre timmars bilfärd, som vi mestadels sov igenom. Väl framme hann vi gå på toalett och sen var det dags att gå in till mötet, som vi det laget redan hade börjat. Cornelio satt längst fram på estraden med tre andra pastorer, och vi satt på tredje raden framifrån tillsammans med hans fru. De annonserade direkt att vi skulle sjunga lite senare på mötet, vi kollade på varandra och skrattade eftersom vi inte ens blivit tillfrågade, vi kollade på Cornelio som inte kunde hålla emot ett litet leende och så småningom blev det således vår tur att kliva fram. Isa sa några ord på spanska, först en presentation av oss tre, vart vi kommer ifrån och vad vi gör i argentina och att det är tack vare Gud vi får befinnas oss här, sedan något i stil med att vi är mycket glada över att få vara i salta i ett halvår men också i byn vi var igår. Det känns skönt att man i församlingen kan få känna sig som en stor familj, varifrån man på jorden befinner sig eller kommer ifrån. Till sist presenterade vi sången ”tänk att få vara ett Guds barn” med att den handlar om hur vi alla är syskon i Herren. Cornelio berömde senare isas tal, men tyckte vår sång var väldigt kort. ”Ja det var just därför vi valde den” ville jag säga.
Nu var det äntligen Cornelios tur att predrika. Jag lyssnade på helspänd och blev mycket imponerad av denna annars så lugna, ödmjuka och blyga man, hur han helt plötsligt förvandlades till en tiger på estraden predikandes Guds ord. Jag blev mycket imponerad.
Efter mötet får vi ett samtal från Göran som frågar om vi lämnat dörren öppen till vårt hus, ”Självklart inte!”, svarar vi, då har det varit inbrott förstår vi. Vi frågar om två datorer, en videokamera och två vanliga kameror ligger framme på bordet och får först svaret att nej det gör dem inte, men sedan hittas dem i en ryggsäck på golvet precis innan för ytterdörren. Cornelio och Estella bestämmer att vi minsann inte alls stannar på invigningen på kvällen som planen var från början, utan vi åker hem direkt efter arr vi ätit lite. Vi tyckte att det var onödigt att åka hem direkt, vi skulle ju ändå inte kunna göra nåt hemma, och vi ville inte få dem att missa det dem kom hit för. Men nej det var ingen idé att diskutera, vi skulle hem. Senare i bilen förstår vi att paret Salva ville hemma tidigare minst lika mycket som vi ville för de var trötta och orkade inte vänta på mötet som skulle börja halv tio, alltså i realiteten snarare halv 11, och sen stanna kvar på det halva natten. Nej de tyckte bara det var skönt att ha något att skylla på.
Tillbaka till inbrottet nu då, det är ett mysterium hela det. Dario och Nattalie råkar köra förbi vårt hus och ser att dörren är lite på gavel och tycker det är konstigt eftersom de visste att vi inte skulle vara hemma. De springer upp och hämtar Göran som ringer oss när han befinner sig i vårt hus. Huset ser ut som en rövarkula säger han, ingen överraskning för oss säger vi, för det gjorde det nämligen när vi lämnade det också, ett fönster står öppet (vi har aldrig öppnat ett fönster), i springan ligger en sten som håller det öppet, allt är kaos men den största frågan är hur de lyckats ta sig in, nej korrekta, hur de lyckats öppna dörren! Vi har nämligen en sådan dörr som måste låsas med nyckel oavsett om man är på insidan eller utsidan av huset. Alltså om de hade hoppat in genom ett fönster och befanns sig inne i huset, skulle de ändå inte kunna öppna dörren utan nyckel. Det mest troliga (särskilt enligt Göran) är att vi i morgonens bråttska glömt låsa dörren. Det ser inte vi lika troligt eftersom det var Isa som låste och hon är typ den nojigaske människan Malin känner angående att dubbel, trippel och hundrakolla allt. Det andra alternativet är att någon med nyckel tagit sig in. Ett annat stort mysterium är varför de inte lyckades sno någonting! Även om de trodde de höll på att bli påkomna och fick bråttom så kunde de ju bara grabbat ryggsäcken som var färdigpackad och låg redo vid ytterdörren. Konstigt konstigt. Estella berättade dock att inbrott hade förekommit fyra gånger i detta hus, men aldrig har tjuvarna lyckats få med sig någonting ut härifrån. Änglabeskydd kallar hon det, jag är beredd att hålla med.
På kvällen inför nattningen kände vi oss lite oroliga på grund av att någon antagligen har en nyckel hit och det skulle ju vara troligt att de ville komma tillbaka efter sakerna. Vi hade andagt, läste några berättelser ur vår änglabok, bad om Guds beskydd över oss, våra grejer och vårt hus, tackade Herren för hans änglar som patrullerar runt oss, och kunde sedan somna in gott. Dock vaknade isa och Malin någon gång i natt och gick på toaletten, jag vaknade med och hade ont i magen (trodde det var mensverk), la mig på mage och somnade om några timmar tills jag vaknade igen av magsmärta och gick på toaletten. När jag kom tillbaka in till rummet visade det sig att vi alla tre hade magsmärtor och diarré, illamående och på väg till kräkningar. Ringde Göran och sa att vi inte kunde följa med han ner till stan och bad honom ringa Salvas och berätta att vi inte kunde jobba idag. Cornelio kom sen hit och tittade till oss, pratade med Malin för vi andra sov. Nyligen har Göran varit här med ett nytt lås och sa att Cornelio kommer hit och fixar det sen. Klockan är nu kvart över två, vi har varit uppe alla tre vid halv ett och druckit en kopp te, sedan gick Isa och Malin tillbaka till sängen, medan jag sitter här. Vi är fortfarande illamående och känner av magen lite men hoppas att det går över snart.
Ja sannerligen, mysterium efter mysterium får vi bevittna här.
//Tres gringas genom Linda
