Semester

Efter hart och intensivt arbete har vi nu unnat oss nagra dagars semester :) Innan vi åkte hade vi gjort upp en nogrann och in i minsta detalj uttankt plan for var resa. Tanken var att Goran skulle kora oss, Isabel, Linda, Linda J och Malin, till flygplatsen i Asuncion. Vi skulle komma dit lagom till att Jorgens plan fran New York skulle landa, och sen aka till ett redan bokat hotell. Efter en svang pa stan, da vi kollat in den omtalade skinnmarknaden, kopt Haribogodis och atit paraguyansk mat, skulle vi sussa sott efter manga vaknar timmar. Pa samma satt hade vi utforligt planerat semesterns resterande dagar. Som vi redan erfarit ar det svart att pa denna kontinent halla sig till planerna (det ar kanske darfor de sallan existerar). Var holl inte ens ett dygn. Efter att ha plockat upp Jorgen (nu mera aven kallad Jorge, George Bush, Blanco eller Sueco), checkat in pa hotellet och atit god mat borjade vi promenera mot marknaden for att fynda billiga skinnprodukter. Nar vi muntert vandrade langs den rekomenderade vagen utspelade sig en handelse som kom att storta alla vara planer om intet.

Malin berattar: Jag ser en ung man korsa gatan vi gar pa och komma gaendes mot vart hall. Som sa manga andra ganger tanker jag att jag ska lamna ett utrymme at honom att passera pa, sa att han inte behover komma sa nara. Jag snabbar pa stegen en aning, for att lata honom ga forbi mellan mig och Linda. Sa plotsligt star han mitt framfor mig, med mindre an en halvmeters avstand. Han ar langre an mig och har huvudet bojt ner mot sina hander. Dar ser jag kniven. Jag hor att han sager nagot men tar inte in det, jag har redan forstatt vad han vill. Jaha, da hande det har med, ar min forsta tanke. I nagra stunder star jag helt stilla och tanker att om jag borjar vifta med armarna for att ta av mig vaskan kanske han blir nervos och hugger. Da borjar han rycka i vaskan och sliter av mig den, jag kanner knivens kalla metall snudda vid min handled innan han far av mig vaskan, hanger den over sin egen axel och fortsatter forbi mig. Han stoter pa Jorgen som gatt tillsammans med Isa en bit bakom oss, och far formodligen syn pa hans kameravaska. Han hojer kniven mot honom, Jorgen backar ut i gatan, de hamnar pa varsin sida av en passerande bil och tjuven tar istallet till flykten. Jag ser honom forsvinna runt hornet med min grona h&m-vaska, och funderar over vilka oppettider Sveriges konsulat i staden har.

Sa dar stod vi. Pa en gata i en okand (och ökand) stad, precis ranade pa pass och med det vår mojlighet att lamna landet. Vi bävade för att behöva bli fast i paraguay i flera veckor tills ett nytt pass till Malin var fixat, så vi tog kontakt med vänner i sverige som startade en bönekedja. Med Guds och Margareta Möllers hjälp lyckades vi dock ta oss över till vårt trygga land Argentina redan morgonen efter. Tacksamma och på bättre humör fortsatte vi vår semester till farbror Miguel i Resistencia där vi blev väl omhändertagna och fick smälta vårt dåliga intryck av grannlandet. Efter några dagars säktgemytlighet hyrde vi en bil och begav oss till strand och barnhem i Ituzango, och vidare till Sydamerikas största vattenfall. I två dagar gick vi runt i den fantastiska natinalparken Iguazo och njöt av allt det vackra.


Kort och gott om resan, nu tillbaka i kalla Salta och vardagen, som förhoppningsvis kommer beskrivas ingående när tankarna lyckas samlas.

Tack och Hejer: vi är tre bra tjejer!




/Las Tres

En Resa I Bergen

Jag är nyss hemkommen från ytterligare en fantastisk resa upp i bergen, denna gång till byn La Poma. Vägens omgivning vid foten av bergen där resan uppför började, var lummig och grön, med en flod porlandes i dalen. Det hade regnat under natten så vägens sand var mörkröd och fuktig, så även bergsväggen vid vår sida. Vägen slingrades uppför och Göran körde vant medan kvinnofolket i bilen pep till lite då och då när bilen hamnade skrämmande nära kanten, eller då vi var tvungna att korsa floder för att fortsätta vår resa. När jag vänder mig om för att se varifrån vi kom ser jag den passerade vägen som ett smalt rep slingrandes fram och tillbaka på bergssidan. Vart jag än tittar runt omkring mig finner jag höga lummiga berg och när jag kikar ner i dalen upptäcker jag att vi är på högre höjd än molnen som ligger som ett täcke över dalen nedanför. Utsikten är så makalöst vacker så efter ett tag av knäppande på kameran ger vi upp och förstår att en kamera aldrig skulle kunna fånga denna skönhet på bild. Tyvärr måste jag i korta stunder blunda och därmed stänga ute skönheten, då jag koncentrerar mig på att inte kräkas. Typiskt att jag som aldrig ens brukar må illa på Lisebergs värsta berg-och-dalbanor måste göra det just nu när jag helst av allt bara vill njuta av Guds vackra skapelse. Men en berg-och-dalbana, det är sannerligen vad vägen ser ut och känns som.

När vi kommit en bit högre upptäcker jag plötsligt att det lummigt gröna har bytts ut mot torr sand och stenigt landskap med endast kaktusar som växtlighet. Vi befinner oss nu på en stor plattform mellan bergen. I denna stenöken kör vi runt ett bra tag och mer än en gång tvingas Göran tvärbromsa och lägga sig på signalhornet för att få bort de tjurigaste djuren ifrån vägen. Åsnorna som trivs i detta landskap verkar tydligen vilja visa att de även har rätt till vägen där vi drar fram. Andra djur vi ser längs vägen uppför berget är får, getter, lamor och vildhästar.

Lika plötsligt som vi hamnade i den platta stenöknen, var vi tillbaka uppför bergen på den smala vägen igen. Lika lummigt som vid bergens fot blev det aldrig men växligheten kom att bestå av allt mer än kaktusar ju närmare byn vi kom. Till sist kom vi fram till La Poma som är belägen på drygt 3000m höjd över havet. Jag blev förvånad över att byn bestod av så många hyfsat nybyggda stenhus och att den låg på ytterligare en plattform i bergen. Göran förklarade att staten hade byggt hus för att människorna runt omkring byn skulle kunna flytta in och bo bra, men huset var ändå så dyra att även en man med ett bra arbete skulle ha svårt att betala.

Snart hade vi kört igenom den lilla byn på 1000 invånare och kommit fram till vårt hus där vi åt en fantastisk kvällsmat som vår 70-åriga medresenär Marta hade förberett hemma innan avfärd. Sedan var det dags att klä sig varmt och krypa ner i sovsäcken för att försöka somna in utan att behöva slåss med isbjörnar innan.

Ack du kyliga morgonstund, har du guld i mun? Efter denna kalla natt som gjort oss alla förkylda var det bara att kliva upp och klä sig i underställ och dubbla lager kläder över det, för att sedan springa ut i köket och värma sig med en varm kopp te. När vi fick mod till oss att trotsa kylan för att gå ut och titta på de snöbeklädda bergstopparna runt omkring oss, upptäckte vi att solens strålar värmde starkare än något te eller värmeljus skulle kunna göra. Jag tog därför min stol med mig ut och lät solen bränna mitt ansikte. Här följer några tankar skrivna i denna stund:

”Jag sitter nu utanför vårt hus i La Poma med ipoden inpluggad i öronen, solen skiner och jag är omgiven av snöbetäckta bergstoppar. Natten har varit kall och det känns i näsa och hals. Inomhus är det fortfarande kallt, men när jag sitter i undeställ och dubbla klädlager i strålarna av den bästa värmekällan värms jag upp ända in i själen och njuter till fullo till tonerna av Fibes oh Fibes. Den kalla luften och åsynen av snö får mig att tänka på en solig påskdag i skidbacken. Istället för att traska i snö får jag hålla tillgodo med torra, dammiga jord- och grusvägar. Invånarna i byn går förbi oss och undrar vad det är för stollar som frivilligt sätter sig och vänder upp ansiktet mot solen. De får kolla hur mycket de vill, för mig är denna stund dock balsam för själen och jag måste passa på att njuta av varje minut jag får. Göran varnar oss gång på gång att solen bränner starkare här än någon annanstans, så vi måste vara försiktiga och därför blir stunden inte särskilt lång men desto viktigare att njuta av.

Med oss på resan har vi en 70-årig dam som levt missionärsliv i landet (trots att hon själv är argentinare) och som fortfarande reser upp i bergen för att evangelisera så ofta tillfälle kommer. Annars ”jobbar” hon numer på ett barnsjukhus i Salta. Förhoppningsvis ska jag hinna besöka sjukhuset innan hon far iväg till Norge under en 2-månadersperiod för att berätta om sitt liv och arbete. Denna dam har gött oss med fantastisk god mat hela gårdagen och idag direkt efter frukosten började hon direkt arbeta med lunchen, som jag nu ska gå in och njuta av”.

Lunchen var fantastisk, så också den resterande dagen som bestod av en bilfärd ännu högre upp i bergen för att hälsa på familjer som bodde utspritt i lerhus lite här och där. Till skillnad från stenhusen i byn, hade lerhusen inget annat golv, än jorden de stod på. Det fanns ingen elektricitet i de flesta husen vi besökte och när solen gick ner blev det verkligen svart. Trots detta kom dessa ord ifrån min mun under dagens lopp ”om människorna trivs med livet de lever här, kan man knappast kalla dem fattiga.” För på något sätt såg jag skönheten i detta liv, att vara ute med djuren och på åkermarkerna hela dagen fram tills det mörknade, och sen umgås med familjen och varandra. De hade mat för dagen, en säng att sova i under natten och de verkade lyckligare än många jag mött som lever med alla våra bekvämligheter. Jag vet dock inte om jag skulle klara av att bo på det viset, och är därför inte heller beredd att hålla med mig själv i utlåtandet utan att först definiera ordet fattigdom, men det tänker jag inte gå in på nu.

Ett av besöken jag har bäst minne ifrån var hos en liten gumma runt kanske 80 år. Göran hade i förväg sagt att vi skulle besöka denna dam och när vi i lugn och ro var på väg uppför berget stannade han plötsligt för att kliva ur bilen. Vad står på nu? Det finns inget hus här i närheten? ”Jodå, följ med mig så ska ni få vara med om en upplevelse!”, säger Göran och traskar rakt ut i buschen. Vi följer efter, om än lite fördröjt då vi hela tiden måste ta pauser för att knäppa bilder på allt det vackra runt omkring oss. ”Nu är vi framme vid bron”, säger Göran. Jag tittar upp ifrån stigen för att finna en ranglig ”bro” gjord av torkad lera mellan två pinnar. ”Stabilt”, tänkte jag men tog mod till mig att testa dess hållbarhet efter att ha sett Göran passera helskinnad. Sedan följde vi en liten krokig igenvuxen och stenig stig uppför berget, ibland fick vi mer eller mindre klättra och ibland hoppa över vatten. Till sist var vi framme uppe på berget och där stod en söt liten gumma med stor sombrero lutandes mot lerhuset. På innegården såg jag inälvor från nyslaktade getter upphängda på en lina, och stanken av ull och blod irriterade min näsa. Vi frågade om vi fick ta lite kort, men fick inte ett tydligt ja så vi vågade inte riktigt ta så många kort som vi hade velat. Efter att ha pratat lite med damen bestämdes det att vi skulle åka vidare med bilen till en annan familj, och på tillbaka vägen skulle gumman få åka med oss i bilen till byn. Eftersom vi redan var full bil skulle det innebära att någon av oss unga tjejer skulle bli tvungna att åka på flaket. YES! Det hade jag väntat på hela dagen att få göra, men Göran är inte så positiv till att ha oss åkandes där bak, bara i nödläge. Tänk vad passande detta nödläge kom!

På vägen tillbaka ner till bilen funderar jag över hur i hela friden den gamla 80-åriga gumman skulle lyckas ta sig ner. ”Jodå hon tar samma väg som vi, bara att för henne går det lite enklare, vi är ju så klimpiga av oss”, svarar Göran. Efter vansinnesfärden på trasiga vägar och över djävulsgap, till vårt sista besök högst upp i bergen där Göran köpte getost, fick jag med egna ögon se gumman skutta ner. Vilken kvinna! Vacker som få var hon och med hennes solbrända, skrynkliga och väderbitna ansikte gav hon ett mysigt och ödmjukt intryck. När jag tittar in i hennes ögon och får ett gulligt leende till svar vill jag adoptera henne till farmor direkt. Hon är bara en av de människorna vi träffade uppe i bergen, men helt klart en människa man lägger på minnet, och jag hoppas att vi får möjlighet att träffa både henne och de andra fler gånger.