fredag 20 juni 2008

STÖRSTASTE listan

Störstaste Farorna:
- Inbrott
- Knivhot
- Rån
- Korrumperade poliser
- Slingrande bergsvägar
- Bergsbestigning på smala djungelstigar
- TRAFIKEN
- Jordskalv
- Skorpion(er)
- Orm(ar)
- Sönderhackade vägar

Störstaste Störobjekten:
- Vattenfall (inte i Iguazu utan det i badrummet)
- Den ständigt sinande gasen
- Isbjörnvrålen från kylen (Malin befriade oss dock från detta genom att dra sönder sladden)
- Numer ickefungerande kyl
- Inomhuskylan
- Tidsoptimismen
- Siestastängt
- Påprackande butiksbiträden
- Taxichaufförernas ständigt nervevade rutor (saknar de förmåga att känna kyla?)

Det bästaste:
- MATEN
- Barnen
- Familjen Jansson
- Gudstjänsterna
- Glassen (den tiden är dock förbi)
- MUSIKEN

Jaha, det var allt, vi kommer hem snart! (Isas ord)

söndag 15 juni 2008

Lite smått och gott

Detta land har en förkärlek till röda dagar, minst en i månaden. Idag firar vi Argentinska flaggans dag och imorgon har provinsen Salta en ledig dag, men vi vet inte vad vi firar. Tanken var från början att vi skulle med Göran och Anita på en pastorsdag, men efter lite övervägande dissade vi förslaget med Görans motivering att det skulle bli för tråkigt. Därför fick vi lite tid över för att blogga.

Väder och vind
Klimatet så här års är fantastiskt i vårt tycke. När solen är framme värmer den starkare än den hetaste svenska sommarsolen. I folkmun brukar värmekällan kallas “Den fattiges Poncho”. Man kan dessa dagar välja att ha kortärmat på sig och hålla sig i solen, eller ha mer kläder på sig och hålla sig i skuggan. Detta gäller dock enkom om solen är framme, i övrigt är det full eskimåmundering som gäller.

Jag skulle vilja beskriva klimatet som en underbar lång svensk höst., men till skillnad från hemma varar den i flera månader istället för en vecka, och ger dessutom fler soltillfällen. Tänk dig en solig, färgglad höstdag, du tar på dig mössa, halsduk, vantar och ger dig ut för att låta solens strålar värma dig samtidigt som du hör lövens prassel under fötterna. Ljuvligt, eller hur? Så har vi det mestadels här. Myntet har dock en baksida.

Du vet när man tar fram en flaska vatten från kylen och den är så där perfekt kall… så gott blir vattnet av att stå framme på köksbänken i vårt hus. Det låter kanske inte så farligt, men när man vaknar på morgonen och snoken är röd och kall, tar man inte ett glädjeskutt upp ur sin sköna varma kokong. Bara tanken på att sätta fötterna på det kalla stengolvet får en att sjunka in i drömmarnas värld igen. Vägen från sängen ut till köket och husets enda värmekälla (ett elektroniskt värmeelement) känns bra mycket längre än det reella avståndet på ungefär 5 meter. När man tillsist kommer fram blir man dock på nytt bli påmind om att vi har en Smeagel ibland oss som ständigt lägger beslag på elementet (“mitt mitt, bara mitt”). Då finns det inte mycket annat att ta till än att försöka värma sig inifrån med några koppar te. (Bli inte alltför förvånade om vi alla kommer hem med en släng av magkatarr.)

Just det, apropå vinden i rubriken, skulle vem som helst kunna tro att det spökar i huset då gardinerna ständigt är i rörelse. Men med Jesus i båten kan man le mitt i stormen, även om den smyger sig in igenom de illa isolerade fönstren.

Passet kirrat
Till sist lyckades vi ta oss förbi de protesterande böndernas spärrar på vägen till Tucuman. När vi passerade protestanterna log och vinkade vi nervöst samtidigt som vi kände hettan från deras bildäcksbål. Ankomst-Konsulat-Passet i rätta händer-Trevlig shoppingtur med Tommy-Hemfärd.

onsdag 11 juni 2008

Guldkorn

Vi har fått klagomål på att vi bloggar allt för sällan, men det har blivit vardag här och det händer inte så mycket nytt så vi vet inte riktigt vad vi ska skriva. I natt när jag låg vaken och inte kunde sova tänkte jag dock ”Okey, vill de höra om våra liv här, då ska jag berätta för dem om det vi lever för just nu: Barnen.”

Barnen på skolhjälpen är okoncentrerade, olydiga, omöjliga, bångstyriga, och alldeles alldeles UNDERBARA.

Här följer några guldkorn:

En dialog mellan Malin och en grabb:
- Hur är det med dig idag?
- Dåligt
- Varför?
- Därför.
- Men varför?
Knasen vänder ryggen till, går sakta därifrån samtidigt som han säger:
- För att du har pojkvän.

Vi har pärlan som mestadels driver oss till vansinne, men som häromdagen sprang upp till Anita och fixade förlovning/bortgifte mellan Malin och Mattias. Haha. M & M = Gott har jag hört. Mmm, men inte som Marabou. Alla roar de oss på sitt särskilda lilla vis.

Här om dagen gjorde vi utflykt upp i bergen med barnen. Det var en och en halv timmes vandring i uppförsbacke på en liten smal, knappt obefintlig stig täckt med grenar. En av de äldre barnen på skolan som vi egentligen inte har i vår klass, men som vi ofta pratar med på rasterna, höll sig i närheten av mig hela tiden. Han gick framför och rensade stigen och höll grenarna åt sidan så att jag kunde passera utan att få kläderna sönderrivna av de vassa taggarna. Han gav sig också ut på egna små sidospår för att upplysa mig om att: ”Här Fröken, den här vägen är bättre. Akta där är det vatten, gå här istället.” Min lilla gentleman.

Lite då och då dyker vår lilla Bebis upp. Han går egentligen inte i skolan för han är för liten, men får följa med sin brorsa ibland. Första gången jag träffade honom skapade han knas i klassrummet och när jag skällde på honom med pekfinger eller en viftande hand, kom han springandes i full fart, hoppade upp och gjorde high five på mig. Sen kan ni tänka er hur lätt det är att fortsätta vara arg eller att hålla sig för skratt. Numer när han kommer är han den bästa på att smygnärma sig upp i famnen. Ojdå, jag har visst en fot i knät, hoppas ett ben, och nu ett helt barn. Den här lillen är inte särskild glad i att tala med ord utan undviker det så mycket han kan. Desto bättre är han dock på att skratta. Han skrattar å skrattar å skrattar åt allting, med ett helt fantastisk skratt som kommer ha etsat sig fast i mitt minne för all framtid.








Hur många barn får vi ta med oss hem?

tisdag 20 maj 2008

Så vad gör vi egentligen här?


Ni som följer vårt liv i Salta endast genom bloggen undrar kanske om vi inte gör någonting annat än att glassa, men jo vi jobbar faktiskt en del också.

Som ni kanske tidigare förstått bor och arbetar vi på en gård som har ett daghem för barn mellan 5-15 år. De tre svenska praktikanternas uppgift är ta hand om de minsta barnen, 5-9 år, hjälpa dem med läxor samt lär dem räkna, läsa och skriva.

Jag hade aldrig någonsin kunnat tro att det skulle kunna vara så svårt att jobba på detta sätt med barn. Vi är tre “lärare” på 10-15 barn åt gången. Det låter som att vi är överflöd på lärare, eller hur? Det skulle jag egentligen också tycka, men i detta fall känns det som att vi är i stor brist på lärare. Varje elev skulle behöva en personlig lärare som kan ge barnet konstant uppmärksamhet och privat undervisning. Jag känner mig ofta helt uppgiven då tre elever pickar mig på ryggen eller ropar på mig samtidigt som jag försöker hjälpa den fjärde med läxan, den femte och sjätte har tröttnat på att vänta och roar sig istället med att spela fotboll inomhus med ett hopskrynklat pappersark. Den sjunde kastar sig på golvet, drar järnstolen längs stengolvet och försöker på annat sätt föra oväsen för att på så vis få uppmärksamhet. Låter som att djungelns lag råder här, inte sant? Ja du, det kan jag lova. Jag skulle behöva vara utbildad lärare, psykolog och fångvaktare på samma gång för att klara av att hantera barnen. Uppå allt detta kommer språkbarriärerna som det fetaste hindret. Man måste vara hård, kunna sätta gränser, vara rättvis, kärleksfull samt fredsmäklare men hur ska det gå till när man inte kan prata utan att barnen precis efter en utskällning fnittrar och säger “Fröken, du pratar som en bäbis”.

För att kunna förstå situationen, barnen och få en aning om hur man kan bemöta dem är det viktigt att veta att eleverna vi har att göra med är barn som kommer ifrån fattiga hem och svåra familjeförhållanden. Var och ett av barnen har sin specifika bakgrund och historia som kan få vem som helst att trilla av stolen.

Ett par exempel:
För ett litet tag sen besökte vi en elevs hem. Hans familj består av honom själv, hans fem hemmaboende syskon och ensamstående mor. Mamman har två barn med en tidigare man men de bor inte kvar hos mamman längre på grund av att hennes nuvarande man våldfört sig på äldste dottern (13 år) och gjort henne med barn. Mamman var vid händelsen psykiskt labil och blev elak mot dottern istället för på mannen och det är därför som dottern inte längre bor hemma. Mannen sitter nu i fängelse, och sedan mamman blivit frälst ångrar hon sitt beteende mot dottern och kämpar för att få vårdnaden om henne igen. Hemmet vi besökte var ett enkelt stenhus vars plåttak inte täckte hela vägen ner till väggarna, fönstren saknade glas och täpptes istället igen med pappkartong så gott det gick för att åtminstone hålla borta ovälkomna djur. Det smutsiga stengolvet var tomt förutom ett antal hundar som sprang runt, samt tre sängar.Tidigare hade mor med 6 barn sovit i en gemensam säng eller på golvet. Den här familjen är i behov av precis allting. Det finns ingen toalett inomhus och inget rinnande vatten. “Tus Amigos” stödjer familjen varje månad med det allra nödvändigaste som mat och pengar till bl.a. hyra. Med hjälp av lite pengar från en man i Sverige kunde de få en våningssäng, en dubbelsäng samt madrasser att sova på. Vi var hemma hos familjen för att ta kort på familjen och gåvorna för att sedan skicka dem med brev till givaren så att han ska få se vad pengarna gick till. Den glädjen vi såg i ansiktena på de barnen har jag knappast sätt hos något svenskt barn ens på dess födelsedag.
I förra veckan kom en grabb till skolhjälpen helt sönderslagen på ryggen, med axeln svullen och inte nog med smärtan på kroppen utan också med smärta på insidan utav att ha blivit slagen av sin far.

Detta är endast två av elevernas historia, men alla barn på skolhjälpen kommer ifrån liknande förhållanden och är i stort behov av kärlek och omtanke. Det kan vara svårt att ge kärlek en dag som beskriven ovan, men det är tack och lov inte lika kaotiskt varje dag.
Det är dock omöjligt för mig ens under de mest turbulenta dagarna att vara arg på barnen en längre stund eftersom jag i ögonblicket efter ilskan på ett barns beteende gör mig påmind om vad den får möta och behöva stå ut med varje dag. Då kan jag tycka att trots sin avreagering på mig ändå är värd att bemötas med kärlek.
Saken är den att lika mycket kärlek som barnen är i behov av, lika mycket kärlek är de också beredda ge. Jag blir gång på gång förvånad över hur ett barn som ena dagen har gråtit av ilska på mig nästa dag kan möta mig springande och omfamna mig med en kram som aldrig vill släppa.

All hopplöshet, modlöshet och uppgivenhet som kan komma över mig och få mig att tvivla på mitt syfte med tillvaron här rasas gång på gång för varje kram eller leende som skriker efter kärlek då ingen kärlek finns att hämta i hemmet.

Om jag ändå kunde få ge något barn lite kärlek varje dag.

Det här var en kort beskrivning av vår vardag och lite av det vi upplever här.
Tres gringas genom Linda

söndag 27 april 2008

Semester

Efter hart och intensivt arbete har vi nu unnat oss nagra dagars semester :) Innan vi åkte hade vi gjort upp en nogrann och in i minsta detalj uttankt plan for var resa. Tanken var att Goran skulle kora oss, Isabel, Linda, Linda J och Malin, till flygplatsen i Asuncion. Vi skulle komma dit lagom till att Jorgens plan fran New York skulle landa, och sen aka till ett redan bokat hotell. Efter en svang pa stan, da vi kollat in den omtalade skinnmarknaden, kopt Haribogodis och atit paraguyansk mat, skulle vi sussa sott efter manga vaknar timmar. Pa samma satt hade vi utforligt planerat semesterns resterande dagar. Som vi redan erfarit ar det svart att pa denna kontinent halla sig till planerna (det ar kanske darfor de sallan existerar). Var holl inte ens ett dygn. Efter att ha plockat upp Jorgen (nu mera aven kallad Jorge, George Bush, Blanco eller Sueco), checkat in pa hotellet och atit god mat borjade vi promenera mot marknaden for att fynda billiga skinnprodukter. Nar vi muntert vandrade langs den rekomenderade vagen utspelade sig en handelse som kom att storta alla vara planer om intet.

Malin berattar: Jag ser en ung man korsa gatan vi gar pa och komma gaendes mot vart hall. Som sa manga andra ganger tanker jag att jag ska lamna ett utrymme at honom att passera pa, sa att han inte behover komma sa nara. Jag snabbar pa stegen en aning, for att lata honom ga forbi mellan mig och Linda. Sa plotsligt star han mitt framfor mig, med mindre an en halvmeters avstand. Han ar langre an mig och har huvudet bojt ner mot sina hander. Dar ser jag kniven. Jag hor att han sager nagot men tar inte in det, jag har redan forstatt vad han vill. Jaha, da hande det har med, ar min forsta tanke. I nagra stunder star jag helt stilla och tanker att om jag borjar vifta med armarna for att ta av mig vaskan kanske han blir nervos och hugger. Da borjar han rycka i vaskan och sliter av mig den, jag kanner knivens kalla metall snudda vid min handled innan han far av mig vaskan, hanger den over sin egen axel och fortsatter forbi mig. Han stoter pa Jorgen som gatt tillsammans med Isa en bit bakom oss, och far formodligen syn pa hans kameravaska. Han hojer kniven mot honom, Jorgen backar ut i gatan, de hamnar pa varsin sida av en passerande bil och tjuven tar istallet till flykten. Jag ser honom forsvinna runt hornet med min grona h&m-vaska, och funderar over vilka oppettider Sveriges konsulat i staden har.

Sa dar stod vi. Pa en gata i en okand (och ökand) stad, precis ranade pa pass och med det vår mojlighet att lamna landet. Vi bävade för att behöva bli fast i paraguay i flera veckor tills ett nytt pass till Malin var fixat, så vi tog kontakt med vänner i sverige som startade en bönekedja. Med Guds och Margareta Möllers hjälp lyckades vi dock ta oss över till vårt trygga land Argentina redan morgonen efter. Tacksamma och på bättre humör fortsatte vi vår semester till farbror Miguel i Resistencia där vi blev väl omhändertagna och fick smälta vårt dåliga intryck av grannlandet. Efter några dagars säktgemytlighet hyrde vi en bil och begav oss till strand och barnhem i Ituzango, och vidare till Sydamerikas största vattenfall. I två dagar gick vi runt i den fantastiska natinalparken Iguazo och njöt av allt det vackra.


Kort och gott om resan, nu tillbaka i kalla Salta och vardagen, som förhoppningsvis kommer beskrivas ingående när tankarna lyckas samlas.

Tack och Hejer: vi är tre bra tjejer!




/Las Tres

lördag 5 april 2008

En Resa I Bergen

Jag är nyss hemkommen från ytterligare en fantastisk resa upp i bergen, denna gång till byn La Poma. Vägens omgivning vid foten av bergen där resan uppför började, var lummig och grön, med en flod porlandes i dalen. Det hade regnat under natten så vägens sand var mörkröd och fuktig, så även bergsväggen vid vår sida. Vägen slingrades uppför och Göran körde vant medan kvinnofolket i bilen pep till lite då och då när bilen hamnade skrämmande nära kanten, eller då vi var tvungna att korsa floder för att fortsätta vår resa. När jag vänder mig om för att se varifrån vi kom ser jag den passerade vägen som ett smalt rep slingrandes fram och tillbaka på bergssidan. Vart jag än tittar runt omkring mig finner jag höga lummiga berg och när jag kikar ner i dalen upptäcker jag att vi är på högre höjd än molnen som ligger som ett täcke över dalen nedanför. Utsikten är så makalöst vacker så efter ett tag av knäppande på kameran ger vi upp och förstår att en kamera aldrig skulle kunna fånga denna skönhet på bild. Tyvärr måste jag i korta stunder blunda och därmed stänga ute skönheten, då jag koncentrerar mig på att inte kräkas. Typiskt att jag som aldrig ens brukar må illa på Lisebergs värsta berg-och-dalbanor måste göra det just nu när jag helst av allt bara vill njuta av Guds vackra skapelse. Men en berg-och-dalbana, det är sannerligen vad vägen ser ut och känns som.

När vi kommit en bit högre upptäcker jag plötsligt att det lummigt gröna har bytts ut mot torr sand och stenigt landskap med endast kaktusar som växtlighet. Vi befinner oss nu på en stor plattform mellan bergen. I denna stenöken kör vi runt ett bra tag och mer än en gång tvingas Göran tvärbromsa och lägga sig på signalhornet för att få bort de tjurigaste djuren ifrån vägen. Åsnorna som trivs i detta landskap verkar tydligen vilja visa att de även har rätt till vägen där vi drar fram. Andra djur vi ser längs vägen uppför berget är får, getter, lamor och vildhästar.

Lika plötsligt som vi hamnade i den platta stenöknen, var vi tillbaka uppför bergen på den smala vägen igen. Lika lummigt som vid bergens fot blev det aldrig men växligheten kom att bestå av allt mer än kaktusar ju närmare byn vi kom. Till sist kom vi fram till La Poma som är belägen på drygt 3000m höjd över havet. Jag blev förvånad över att byn bestod av så många hyfsat nybyggda stenhus och att den låg på ytterligare en plattform i bergen. Göran förklarade att staten hade byggt hus för att människorna runt omkring byn skulle kunna flytta in och bo bra, men huset var ändå så dyra att även en man med ett bra arbete skulle ha svårt att betala.

Snart hade vi kört igenom den lilla byn på 1000 invånare och kommit fram till vårt hus där vi åt en fantastisk kvällsmat som vår 70-åriga medresenär Marta hade förberett hemma innan avfärd. Sedan var det dags att klä sig varmt och krypa ner i sovsäcken för att försöka somna in utan att behöva slåss med isbjörnar innan.

Ack du kyliga morgonstund, har du guld i mun? Efter denna kalla natt som gjort oss alla förkylda var det bara att kliva upp och klä sig i underställ och dubbla lager kläder över det, för att sedan springa ut i köket och värma sig med en varm kopp te. När vi fick mod till oss att trotsa kylan för att gå ut och titta på de snöbeklädda bergstopparna runt omkring oss, upptäckte vi att solens strålar värmde starkare än något te eller värmeljus skulle kunna göra. Jag tog därför min stol med mig ut och lät solen bränna mitt ansikte. Här följer några tankar skrivna i denna stund:

”Jag sitter nu utanför vårt hus i La Poma med ipoden inpluggad i öronen, solen skiner och jag är omgiven av snöbetäckta bergstoppar. Natten har varit kall och det känns i näsa och hals. Inomhus är det fortfarande kallt, men när jag sitter i undeställ och dubbla klädlager i strålarna av den bästa värmekällan värms jag upp ända in i själen och njuter till fullo till tonerna av Fibes oh Fibes. Den kalla luften och åsynen av snö får mig att tänka på en solig påskdag i skidbacken. Istället för att traska i snö får jag hålla tillgodo med torra, dammiga jord- och grusvägar. Invånarna i byn går förbi oss och undrar vad det är för stollar som frivilligt sätter sig och vänder upp ansiktet mot solen. De får kolla hur mycket de vill, för mig är denna stund dock balsam för själen och jag måste passa på att njuta av varje minut jag får. Göran varnar oss gång på gång att solen bränner starkare här än någon annanstans, så vi måste vara försiktiga och därför blir stunden inte särskilt lång men desto viktigare att njuta av.

Med oss på resan har vi en 70-årig dam som levt missionärsliv i landet (trots att hon själv är argentinare) och som fortfarande reser upp i bergen för att evangelisera så ofta tillfälle kommer. Annars ”jobbar” hon numer på ett barnsjukhus i Salta. Förhoppningsvis ska jag hinna besöka sjukhuset innan hon far iväg till Norge under en 2-månadersperiod för att berätta om sitt liv och arbete. Denna dam har gött oss med fantastisk god mat hela gårdagen och idag direkt efter frukosten började hon direkt arbeta med lunchen, som jag nu ska gå in och njuta av”.

Lunchen var fantastisk, så också den resterande dagen som bestod av en bilfärd ännu högre upp i bergen för att hälsa på familjer som bodde utspritt i lerhus lite här och där. Till skillnad från stenhusen i byn, hade lerhusen inget annat golv, än jorden de stod på. Det fanns ingen elektricitet i de flesta husen vi besökte och när solen gick ner blev det verkligen svart. Trots detta kom dessa ord ifrån min mun under dagens lopp ”om människorna trivs med livet de lever här, kan man knappast kalla dem fattiga.” För på något sätt såg jag skönheten i detta liv, att vara ute med djuren och på åkermarkerna hela dagen fram tills det mörknade, och sen umgås med familjen och varandra. De hade mat för dagen, en säng att sova i under natten och de verkade lyckligare än många jag mött som lever med alla våra bekvämligheter. Jag vet dock inte om jag skulle klara av att bo på det viset, och är därför inte heller beredd att hålla med mig själv i utlåtandet utan att först definiera ordet fattigdom, men det tänker jag inte gå in på nu.

Ett av besöken jag har bäst minne ifrån var hos en liten gumma runt kanske 80 år. Göran hade i förväg sagt att vi skulle besöka denna dam och när vi i lugn och ro var på väg uppför berget stannade han plötsligt för att kliva ur bilen. Vad står på nu? Det finns inget hus här i närheten? ”Jodå, följ med mig så ska ni få vara med om en upplevelse!”, säger Göran och traskar rakt ut i buschen. Vi följer efter, om än lite fördröjt då vi hela tiden måste ta pauser för att knäppa bilder på allt det vackra runt omkring oss. ”Nu är vi framme vid bron”, säger Göran. Jag tittar upp ifrån stigen för att finna en ranglig ”bro” gjord av torkad lera mellan två pinnar. ”Stabilt”, tänkte jag men tog mod till mig att testa dess hållbarhet efter att ha sett Göran passera helskinnad. Sedan följde vi en liten krokig igenvuxen och stenig stig uppför berget, ibland fick vi mer eller mindre klättra och ibland hoppa över vatten. Till sist var vi framme uppe på berget och där stod en söt liten gumma med stor sombrero lutandes mot lerhuset. På innegården såg jag inälvor från nyslaktade getter upphängda på en lina, och stanken av ull och blod irriterade min näsa. Vi frågade om vi fick ta lite kort, men fick inte ett tydligt ja så vi vågade inte riktigt ta så många kort som vi hade velat. Efter att ha pratat lite med damen bestämdes det att vi skulle åka vidare med bilen till en annan familj, och på tillbaka vägen skulle gumman få åka med oss i bilen till byn. Eftersom vi redan var full bil skulle det innebära att någon av oss unga tjejer skulle bli tvungna att åka på flaket. YES! Det hade jag väntat på hela dagen att få göra, men Göran är inte så positiv till att ha oss åkandes där bak, bara i nödläge. Tänk vad passande detta nödläge kom!

På vägen tillbaka ner till bilen funderar jag över hur i hela friden den gamla 80-åriga gumman skulle lyckas ta sig ner. ”Jodå hon tar samma väg som vi, bara att för henne går det lite enklare, vi är ju så klimpiga av oss”, svarar Göran. Efter vansinnesfärden på trasiga vägar och över djävulsgap, till vårt sista besök högst upp i bergen där Göran köpte getost, fick jag med egna ögon se gumman skutta ner. Vilken kvinna! Vacker som få var hon och med hennes solbrända, skrynkliga och väderbitna ansikte gav hon ett mysigt och ödmjukt intryck. När jag tittar in i hennes ögon och får ett gulligt leende till svar vill jag adoptera henne till farmor direkt. Hon är bara en av de människorna vi träffade uppe i bergen, men helt klart en människa man lägger på minnet, och jag hoppas att vi får möjlighet att träffa både henne och de andra fler gånger.

lördag 8 mars 2008

Lite bilder =D

Malin och Isa har gjort sig fina
Kissemissen posar
En till posare
Usch vilken äcklig kaka!!
I bilen till Tucumán
Linda leker tuff =D