Guldkorn

Vi har fått klagomål på att vi bloggar allt för sällan, men det har blivit vardag här och det händer inte så mycket nytt så vi vet inte riktigt vad vi ska skriva. I natt när jag låg vaken och inte kunde sova tänkte jag dock ”Okey, vill de höra om våra liv här, då ska jag berätta för dem om det vi lever för just nu: Barnen.”

Barnen på skolhjälpen är okoncentrerade, olydiga, omöjliga, bångstyriga, och alldeles alldeles UNDERBARA.

Här följer några guldkorn:

En dialog mellan Malin och en grabb:
- Hur är det med dig idag?
- Dåligt
- Varför?
- Därför.
- Men varför?
Knasen vänder ryggen till, går sakta därifrån samtidigt som han säger:
- För att du har pojkvän.

Vi har pärlan som mestadels driver oss till vansinne, men som häromdagen sprang upp till Anita och fixade förlovning/bortgifte mellan Malin och Mattias. Haha. M & M = Gott har jag hört. Mmm, men inte som Marabou. Alla roar de oss på sitt särskilda lilla vis.

Här om dagen gjorde vi utflykt upp i bergen med barnen. Det var en och en halv timmes vandring i uppförsbacke på en liten smal, knappt obefintlig stig täckt med grenar. En av de äldre barnen på skolan som vi egentligen inte har i vår klass, men som vi ofta pratar med på rasterna, höll sig i närheten av mig hela tiden. Han gick framför och rensade stigen och höll grenarna åt sidan så att jag kunde passera utan att få kläderna sönderrivna av de vassa taggarna. Han gav sig också ut på egna små sidospår för att upplysa mig om att: ”Här Fröken, den här vägen är bättre. Akta där är det vatten, gå här istället.” Min lilla gentleman.

Lite då och då dyker vår lilla Bebis upp. Han går egentligen inte i skolan för han är för liten, men får följa med sin brorsa ibland. Första gången jag träffade honom skapade han knas i klassrummet och när jag skällde på honom med pekfinger eller en viftande hand, kom han springandes i full fart, hoppade upp och gjorde high five på mig. Sen kan ni tänka er hur lätt det är att fortsätta vara arg eller att hålla sig för skratt. Numer när han kommer är han den bästa på att smygnärma sig upp i famnen. Ojdå, jag har visst en fot i knät, hoppas ett ben, och nu ett helt barn. Den här lillen är inte särskild glad i att tala med ord utan undviker det så mycket han kan. Desto bättre är han dock på att skratta. Han skrattar å skrattar å skrattar åt allting, med ett helt fantastisk skratt som kommer ha etsat sig fast i mitt minne för all framtid.

Hur många barn får vi ta med oss hem?