Detta land har en förkärlek till röda dagar, minst en i månaden. Idag firar vi Argentinska flaggans dag och imorgon har provinsen Salta en ledig dag, men vi vet inte vad vi firar. Tanken var från början att vi skulle med Göran och Anita på en pastorsdag, men efter lite övervägande dissade vi förslaget med Görans motivering att det skulle bli för tråkigt. Därför fick vi lite tid över för att blogga.
Väder och vind
Klimatet så här års är fantastiskt i vårt tycke. När solen är framme värmer den starkare än den hetaste svenska sommarsolen. I folkmun brukar värmekällan kallas “Den fattiges Poncho”. Man kan dessa dagar välja att ha kortärmat på sig och hålla sig i solen, eller ha mer kläder på sig och hålla sig i skuggan. Detta gäller dock enkom om solen är framme, i övrigt är det full eskimåmundering som gäller.
Jag skulle vilja beskriva klimatet som en underbar lång svensk höst., men till skillnad från hemma varar den i flera månader istället för en vecka, och ger dessutom fler soltillfällen. Tänk dig en solig, färgglad höstdag, du tar på dig mössa, halsduk, vantar och ger dig ut för att låta solens strålar värma dig samtidigt som du hör lövens prassel under fötterna. Ljuvligt, eller hur? Så har vi det mestadels här. Myntet har dock en baksida.
Du vet när man tar fram en flaska vatten från kylen och den är så där perfekt kall… så gott blir vattnet av att stå framme på köksbänken i vårt hus. Det låter kanske inte så farligt, men när man vaknar på morgonen och snoken är röd och kall, tar man inte ett glädjeskutt upp ur sin sköna varma kokong. Bara tanken på att sätta fötterna på det kalla stengolvet får en att sjunka in i drömmarnas värld igen. Vägen från sängen ut till köket och husets enda värmekälla (ett elektroniskt värmeelement) känns bra mycket längre än det reella avståndet på ungefär 5 meter. När man tillsist kommer fram blir man dock på nytt bli påmind om att vi har en Smeagel ibland oss som ständigt lägger beslag på elementet (“mitt mitt, bara mitt”). Då finns det inte mycket annat att ta till än att försöka värma sig inifrån med några koppar te. (Bli inte alltför förvånade om vi alla kommer hem med en släng av magkatarr.)
Just det, apropå vinden i rubriken, skulle vem som helst kunna tro att det spökar i huset då gardinerna ständigt är i rörelse. Men med Jesus i båten kan man le mitt i stormen, även om den smyger sig in igenom de illa isolerade fönstren.
Passet kirrat
Till sist lyckades vi ta oss förbi de protesterande böndernas spärrar på vägen till Tucuman. När vi passerade protestanterna log och vinkade vi nervöst samtidigt som vi kände hettan från deras bildäcksbål. Ankomst-Konsulat-Passet i rätta händer-Trevlig shoppingtur med Tommy-Hemfärd.
Jag skulle vilja beskriva klimatet som en underbar lång svensk höst., men till skillnad från hemma varar den i flera månader istället för en vecka, och ger dessutom fler soltillfällen. Tänk dig en solig, färgglad höstdag, du tar på dig mössa, halsduk, vantar och ger dig ut för att låta solens strålar värma dig samtidigt som du hör lövens prassel under fötterna. Ljuvligt, eller hur? Så har vi det mestadels här. Myntet har dock en baksida.
Du vet när man tar fram en flaska vatten från kylen och den är så där perfekt kall… så gott blir vattnet av att stå framme på köksbänken i vårt hus. Det låter kanske inte så farligt, men när man vaknar på morgonen och snoken är röd och kall, tar man inte ett glädjeskutt upp ur sin sköna varma kokong. Bara tanken på att sätta fötterna på det kalla stengolvet får en att sjunka in i drömmarnas värld igen. Vägen från sängen ut till köket och husets enda värmekälla (ett elektroniskt värmeelement) känns bra mycket längre än det reella avståndet på ungefär 5 meter. När man tillsist kommer fram blir man dock på nytt bli påmind om att vi har en Smeagel ibland oss som ständigt lägger beslag på elementet (“mitt mitt, bara mitt”). Då finns det inte mycket annat att ta till än att försöka värma sig inifrån med några koppar te. (Bli inte alltför förvånade om vi alla kommer hem med en släng av magkatarr.)
Just det, apropå vinden i rubriken, skulle vem som helst kunna tro att det spökar i huset då gardinerna ständigt är i rörelse. Men med Jesus i båten kan man le mitt i stormen, även om den smyger sig in igenom de illa isolerade fönstren.
Passet kirrat
Till sist lyckades vi ta oss förbi de protesterande böndernas spärrar på vägen till Tucuman. När vi passerade protestanterna log och vinkade vi nervöst samtidigt som vi kände hettan från deras bildäcksbål. Ankomst-Konsulat-Passet i rätta händer-Trevlig shoppingtur med Tommy-Hemfärd.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar