Ni som följer vårt liv i Salta endast genom bloggen undrar kanske om vi inte gör någonting annat än att glassa, men jo vi jobbar faktiskt en del också.
Som ni kanske tidigare förstått bor och arbetar vi på en gård som har ett daghem för barn mellan 5-15 år. De tre svenska praktikanternas uppgift är ta hand om de minsta barnen, 5-9 år, hjälpa dem med läxor samt lär dem räkna, läsa och skriva.
Jag hade aldrig någonsin kunnat tro att det skulle kunna vara så svårt att jobba på detta sätt med barn. Vi är tre “lärare” på 10-15 barn åt gången. Det låter som att vi är överflöd på lärare, eller hur? Det skulle jag egentligen också tycka, men i detta fall känns det som att vi är i stor brist på lärare. Varje elev skulle behöva en personlig lärare som kan ge barnet konstant uppmärksamhet och privat undervisning. Jag känner mig ofta helt uppgiven då tre elever pickar mig på ryggen eller ropar på mig samtidigt som jag försöker hjälpa den fjärde med läxan, den femte och sjätte har tröttnat på att vänta och roar sig istället med att spela fotboll inomhus med ett hopskrynklat pappersark. Den sjunde kastar sig på golvet, drar järnstolen längs stengolvet och försöker på annat sätt föra oväsen för att på så vis få uppmärksamhet. Låter som att djungelns lag råder här, inte sant? Ja du, det kan jag lova. Jag skulle behöva vara utbildad lärare, psykolog och fångvaktare på samma gång för att klara av att hantera barnen. Uppå allt detta kommer språkbarriärerna som det fetaste hindret. Man måste vara hård, kunna sätta gränser, vara rättvis, kärleksfull samt fredsmäklare men hur ska det gå till när man inte kan prata utan att barnen precis efter en utskällning fnittrar och säger “Fröken, du pratar som en bäbis”.
För att kunna förstå situationen, barnen och få en aning om hur man kan bemöta dem är det viktigt att veta att eleverna vi har att göra med är barn som kommer ifrån fattiga hem och svåra familjeförhållanden. Var och ett av barnen har sin specifika bakgrund och historia som kan få vem som helst att trilla av stolen.
Ett par exempel:
För ett litet tag sen besökte vi en elevs hem. Hans familj består av honom själv, hans fem hemmaboende syskon och ensamstående mor. Mamman har två barn med en tidigare man men de bor inte kvar hos mamman längre på grund av att hennes nuvarande man våldfört sig på äldste dottern (13 år) och gjort henne med barn. Mamman var vid händelsen psykiskt labil och blev elak mot dottern istället för på mannen och det är därför som dottern inte längre bor hemma. Mannen sitter nu i fängelse, och sedan mamman blivit frälst ångrar hon sitt beteende mot dottern och kämpar för att få vårdnaden om henne igen. Hemmet vi besökte var ett enkelt stenhus vars plåttak inte täckte hela vägen ner till väggarna, fönstren saknade glas och täpptes istället igen med pappkartong så gott det gick för att åtminstone hålla borta ovälkomna djur. Det smutsiga stengolvet var tomt förutom ett antal hundar som sprang runt, samt tre sängar.Tidigare hade mor med 6 barn sovit i en gemensam säng eller på golvet. Den här familjen är i behov av precis allting. Det finns ingen toalett inomhus och inget rinnande vatten. “Tus Amigos” stödjer familjen varje månad med det allra nödvändigaste som mat och pengar till bl.a. hyra. Med hjälp av lite pengar från en man i Sverige kunde de få en våningssäng, en dubbelsäng samt madrasser att sova på. Vi var hemma hos familjen för att ta kort på familjen och gåvorna för att sedan skicka dem med brev till givaren så att han ska få se vad pengarna gick till. Den glädjen vi såg i ansiktena på de barnen har jag knappast sätt hos något svenskt barn ens på dess födelsedag.
I förra veckan kom en grabb till skolhjälpen helt sönderslagen på ryggen, med axeln svullen och inte nog med smärtan på kroppen utan också med smärta på insidan utav att ha blivit slagen av sin far.
Detta är endast två av elevernas historia, men alla barn på skolhjälpen kommer ifrån liknande förhållanden och är i stort behov av kärlek och omtanke. Det kan vara svårt att ge kärlek en dag som beskriven ovan, men det är tack och lov inte lika kaotiskt varje dag.
Det är dock omöjligt för mig ens under de mest turbulenta dagarna att vara arg på barnen en längre stund eftersom jag i ögonblicket efter ilskan på ett barns beteende gör mig påmind om vad den får möta och behöva stå ut med varje dag. Då kan jag tycka att trots sin avreagering på mig ändå är värd att bemötas med kärlek.
Saken är den att lika mycket kärlek som barnen är i behov av, lika mycket kärlek är de också beredda ge. Jag blir gång på gång förvånad över hur ett barn som ena dagen har gråtit av ilska på mig nästa dag kan möta mig springande och omfamna mig med en kram som aldrig vill släppa.
All hopplöshet, modlöshet och uppgivenhet som kan komma över mig och få mig att tvivla på mitt syfte med tillvaron här rasas gång på gång för varje kram eller leende som skriker efter kärlek då ingen kärlek finns att hämta i hemmet.
Om jag ändå kunde få ge något barn lite kärlek varje dag.
Det här var en kort beskrivning av vår vardag och lite av det vi upplever här.
Tres gringas genom Linda
Det bästaste:
Det bästaste:
