STÖRSTASTE listan

Störstaste Farorna:

- Inbrott
- Knivhot
- Rån
- Korrumperade poliser
- Slingrande bergsvägar
- Bergsbestigning på smala djungelstigar
- TRAFIKEN
- Jordskalv
- Skorpion(er)
- Orm(ar)
- Sönderhackade vägar

Störstaste Störobjekten:
- Vattenfall (inte i Iguazu utan det i badrummet)
- Den ständigt sinande gasen
- Isbjörnvrålen från kylen (Malin befriade oss dock från detta genom att dra sönder sladden)
- Numer ickefungerande kyl
- Inomhuskylan
- Tidsoptimismen
- Siestastängt
- Påprackande butiksbiträden
- Taxichaufförernas ständigt nervevade rutor (saknar de förmåga att känna kyla?)

Det bästaste:
- MATEN
- Barnen
- Familjen Jansson
- Gudstjänsterna
- Glassen (den tiden är dock förbi)
- MUSIKEN

Jaha, det var allt, vi kommer hem snart! (Isas ord)

Lite smått och gott

Detta land har en förkärlek till röda dagar, minst en i månaden. Idag firar vi Argentinska flaggans dag och imorgon har provinsen Salta en ledig dag, men vi vet inte vad vi firar. Tanken var från början att vi skulle med Göran och Anita på en pastorsdag, men efter lite övervägande dissade vi förslaget med Görans motivering att det skulle bli för tråkigt. Därför fick vi lite tid över för att blogga.

Väder och vind

Klimatet så här års är fantastiskt i vårt tycke. När solen är framme värmer den starkare än den hetaste svenska sommarsolen. I folkmun brukar värmekällan kallas “Den fattiges Poncho”. Man kan dessa dagar välja att ha kortärmat på sig och hålla sig i solen, eller ha mer kläder på sig och hålla sig i skuggan. Detta gäller dock enkom om solen är framme, i övrigt är det full eskimåmundering som gäller.

Jag skulle vilja beskriva klimatet som en underbar lång svensk höst., men till skillnad från hemma varar den i flera månader istället för en vecka, och ger dessutom fler soltillfällen. Tänk dig en solig, färgglad höstdag, du tar på dig mössa, halsduk, vantar och ger dig ut för att låta solens strålar värma dig samtidigt som du hör lövens prassel under fötterna. Ljuvligt, eller hur? Så har vi det mestadels här. Myntet har dock en baksida.

Du vet när man tar fram en flaska vatten från kylen och den är så där perfekt kall… så gott blir vattnet av att stå framme på köksbänken i vårt hus. Det låter kanske inte så farligt, men när man vaknar på morgonen och snoken är röd och kall, tar man inte ett glädjeskutt upp ur sin sköna varma kokong. Bara tanken på att sätta fötterna på det kalla stengolvet får en att sjunka in i drömmarnas värld igen. Vägen från sängen ut till köket och husets enda värmekälla (ett elektroniskt värmeelement) känns bra mycket längre än det reella avståndet på ungefär 5 meter. När man tillsist kommer fram blir man dock på nytt bli påmind om att vi har en Smeagel ibland oss som ständigt lägger beslag på elementet (“mitt mitt, bara mitt”). Då finns det inte mycket annat att ta till än att försöka värma sig inifrån med några koppar te. (Bli inte alltför förvånade om vi alla kommer hem med en släng av magkatarr.)

Just det, apropå vinden i rubriken, skulle vem som helst kunna tro att det spökar i huset då gardinerna ständigt är i rörelse. Men med Jesus i båten kan man le mitt i stormen, även om den smyger sig in igenom de illa isolerade fönstren.

Passet kirrat
Till sist lyckades vi ta oss förbi de protesterande böndernas spärrar på vägen till Tucuman. När vi passerade protestanterna log och vinkade vi nervöst samtidigt som vi kände hettan från deras bildäcksbål. Ankomst-Konsulat-Passet i rätta händer-Trevlig shoppingtur med Tommy-Hemfärd.

Guldkorn

Vi har fått klagomål på att vi bloggar allt för sällan, men det har blivit vardag här och det händer inte så mycket nytt så vi vet inte riktigt vad vi ska skriva. I natt när jag låg vaken och inte kunde sova tänkte jag dock ”Okey, vill de höra om våra liv här, då ska jag berätta för dem om det vi lever för just nu: Barnen.”

Barnen på skolhjälpen är okoncentrerade, olydiga, omöjliga, bångstyriga, och alldeles alldeles UNDERBARA.

Här följer några guldkorn:

En dialog mellan Malin och en grabb:
- Hur är det med dig idag?
- Dåligt
- Varför?
- Därför.
- Men varför?
Knasen vänder ryggen till, går sakta därifrån samtidigt som han säger:
- För att du har pojkvän.

Vi har pärlan som mestadels driver oss till vansinne, men som häromdagen sprang upp till Anita och fixade förlovning/bortgifte mellan Malin och Mattias. Haha. M & M = Gott har jag hört. Mmm, men inte som Marabou. Alla roar de oss på sitt särskilda lilla vis.

Här om dagen gjorde vi utflykt upp i bergen med barnen. Det var en och en halv timmes vandring i uppförsbacke på en liten smal, knappt obefintlig stig täckt med grenar. En av de äldre barnen på skolan som vi egentligen inte har i vår klass, men som vi ofta pratar med på rasterna, höll sig i närheten av mig hela tiden. Han gick framför och rensade stigen och höll grenarna åt sidan så att jag kunde passera utan att få kläderna sönderrivna av de vassa taggarna. Han gav sig också ut på egna små sidospår för att upplysa mig om att: ”Här Fröken, den här vägen är bättre. Akta där är det vatten, gå här istället.” Min lilla gentleman.

Lite då och då dyker vår lilla Bebis upp. Han går egentligen inte i skolan för han är för liten, men får följa med sin brorsa ibland. Första gången jag träffade honom skapade han knas i klassrummet och när jag skällde på honom med pekfinger eller en viftande hand, kom han springandes i full fart, hoppade upp och gjorde high five på mig. Sen kan ni tänka er hur lätt det är att fortsätta vara arg eller att hålla sig för skratt. Numer när han kommer är han den bästa på att smygnärma sig upp i famnen. Ojdå, jag har visst en fot i knät, hoppas ett ben, och nu ett helt barn. Den här lillen är inte särskild glad i att tala med ord utan undviker det så mycket han kan. Desto bättre är han dock på att skratta. Han skrattar å skrattar å skrattar åt allting, med ett helt fantastisk skratt som kommer ha etsat sig fast i mitt minne för all framtid.

Hur många barn får vi ta med oss hem?